I huvudet på en ljudtekniker – från a till ö (eller från Artist till Öra)

Att ”ratta” ljud är ett konststycke i alla sammanhang. Det kan vara en konferens med en talare eller en konsert med många band, musiker och sångare. Poängen är att det ska vara njutbart för lyssnaren och att musikerna själva hör vad de spelar och sjunger. Här finns det många parametrar som spelar in. Lokalen, ljudanläggning och scenljud är några. I de allra flesta fall går det att få till ett bra ljud oavsett vad det är för lokal. En ljudtekniker ska klara det. Det handlar om kunskap, ett par hyfsat bra öron och erfarenhet. Så är det bara.

Klockan är 8 på morgonen och vi börjar lasta all ljudutrustning som ska användas. En släpkärra fylld med 500-600 kg är inte ovanligt. En timme senare är vi på plats och ska lasta in allt. Högtalare ska upp, mikrofoner, kablar, scenmonitorer, stativ, ännu mer kablar ska ut på scenen. Det tar några timmar.

En kopp kaffe innan vi gör en linecheck och konstaterar att ett par kablar som glappar måste bytas.
Nu är klockan strax före tre på eftermiddagen. Idag är det åtta akter, eller band, som ska upp på scenen. Varje band har en halvtimme inklusive ”på och av” scenen. Ett myller av folk på scenen som irrar runt i ett ordnat kaos. ”Jag har glömt instrumentkabeln hemma. Har du en jag kan få låna?” En annan ropar ”är min mic på?” ”Självklart!” tänker jag men ropar tillbaka ”jag kollar det… strax!”. Ute i lokalen hörs ett sorl och det är knökfullt med förväntansfulla lyssnare.

Någon minut senare är musikerna på plats och börjar spela. Nu har jag min chans att göra soundcheck. Helst utan att publiken märker något. Skönt! Grundinställningarna finns där. Bara några justeringar på EQ här och där. Bandet river av en rockig låt och publiken är med. Plötsligt har basisten problem. Inget ljud! Men han löser det snabbt själv då han inser att kabeln åkt ur basen. Efter några låtar tackar bandet för sig, någon annan rycker tag i en ledig mikrofon. Vilken(?) tänker jag. Nästa band presenteras medan kaoset pågår bakom ryggen på konferencieren. Allt ska gå fort. Kablar, cymbaler och notställ viner genom luften, och snart en ny ”soundcheck” då bandet äntligen drar igång.

Som publik vill man höra allt. Varje solo ska fram, sångaren ska höras tydligt. Det får inte vara för högt och inte för lågt. Det är ingen garanti att det är bra ljud där borta i andra hörnet men där jag står framför min mixer är det perfekt ljud. Nördarna står bredvid och nickar instämmande.

Alla band i många olika genrer har stolt fått visa vad de går för. Husbandet har precis klivit av scenen efter hyllningslåten ”I can jive” till Jerry Williams minne.

Nu är klockan strax över sex. Allt ska bort! Jag och min kompanjon, som alltid är först och sist på plats, plockar ner allt som vi så omsorgsfullt riggat för 7-8 timmar sedan. Kabeltrassel, mickstativ, högtalare och allt annat ska ner i sina boxar, bäras ut till släpet, köras tillbaka till förvaring. Vänta nu! Det var ju ett par glappande kablar. Dem måste jag ju ta hem och se över.
Klockan nio sjunker man ner i soffan, nöjd efter dagens event, och konstaterar att i Dalarna, och i synnerhet Borlänge finns det så mycket bra musiker att man skulle kunna göra det här dygnet runt. Det skulle aldrig ta slut.
Just det… Vad är det för event? Jo det är DOS, Dala Open Stage på Galaxen i Borlänge. Och där är det ett nöje att ratta ljud!